Ett något.
Idag bubblar det i mig av resfeber.. och vill helst av allt känna mig som jag gjorde den här stunden,
som var förgyllt av ett hopp på Le Louvre's innergård.
berättade för en på jobbet om vår resa i september och fick reda på att hon gjort en liknande resa, men då till Paris för att jobba som 19 åring, med tog hon sina tre barn, kände ingen, kunde ingen franska och njöt av tillvaron. jag som hade svårt att bara hålla reda på en person där (mig själv förstås). tänk dig då två stycken tvillingflickor på 2-3 år och en bebis.. herregud. vilken tuff och otroligt stark tjej från Moskva jag känner.
Sedan reste hon till Sverige förstås.. som man kan räkna ut.
Jag undrade hur det var att hålla reda på alla, i till exempel metron (vilket är knökfullt i rusningstid) och hur hon fick med sig hela familjen på tågen.. hon sa att det var helt lugnt, och skrattade lite, Moskvas tunnelbana är tydligen värre.. Hon inflikade även med att när barnen var yngre i moskva så brukade hon ha koppel på dem, annars gick det inte. Jag kan inte tänka mig hur hon klarade det och överlevde, nu pluggar hon på ekonomlinjen en "klass" (heter det så på universitet?) över mig, jobbar extra och har även en hel liten familj att ta hand om på sidan om.. jag är så förundrad! och mållös, här satt jag och försökte pussla ihop mitt hektiska liv och försökte få allt att gå ihop, men nu känner jag mer en övervägande känsla av, vilket hektiska liv?
Jag blev helt ställd och otroligt imponerad, gudars... just nu känns en liten resa till australien som en baggis.
Kommentarer
Trackback
